mullemoose

Jo, idag for vi till Karlstad.
Först för att mammografera på Centralsjukhuset, det gick fort 10 minuter, så kunde vi åka vidare till Mattias för fika.
Han var mitt uppe i flyttpackning så när skruvmejslar och flyttkartonger började torna upp sig var vi dom som försvann som små oljade blixter.
Nästa anhalt blev Värmlands Museum på Sandgrundsudden. Vi fick kryssa oss fram dit för Karlstads Stadslopp var i full gång så det var avstängda gator och folk och vakter i parti och minut.

Inne på museet styrde vi rakt mot teknikklubben Lustens lokaliteter.

Här finns allsköns apparater som kan både det ena och det andra.

Till exempel värmekamera. Tycker det ser ut som ultraljudsbilderna vi såg innan födslorna. Men det är kanske ungefär samma sak, egentligen? Förutom att båda kidsen är på samma ställe. Jag menar hur ofta händer det IRL?

Här ses Ps hand i något X-ray liknande hokuspokus.

Nästan direkt blev kidsen upphunna av ett "medie-och kommunikationsteam" från Karlstad Kommun. De var ute efter "äkta" bilder på barn som kosade sig, till diverse foldrar, broschyrer och websidor. Så efter ordentig besked och påskrift av modern blev de fotade och fotade och fotade...
...de och en handfull tonårs töser.

Under tiden satt jag och konverserade mångubben.



Utanför åkte Stadsbussen i sommardräkt förbi (jo det finns nämligen båtbussar i Karlstad på sommarn)

och stadsloppet malde på och malde på

Något som jag fann intressant och anmärkningsvärd är att av de sex bilder i fönstren av historiska uppfinnarpersonligheter är tre kvinnor. HÄLFTEN. Jag är smått imponerat, av den kreativa människa som har valt ut dessa.
Det var Hypatia (never heard of her) Marie Curie och
Eva de la Gardie
tillsammans med Albert Einstein, Leonard da Vinci och Christoffer Polhem.
Bra!
Nöden är uppfinningens moder, eller Nöd lär naken kvinna att spinna.
Ja visst har det funnits kvinnliga uppfinnare i alla tider.

Och fönstertittare :-)

Hörs!

Vad gör dom därnere?

Jahaaaa....



...såpabubblor!

Så det kan bli!

Vi var på kulturskolans årliga öppethus/pröva på kväll. Blivande världsstjärnor får testa olika instrument.
Yngste testade i synnerhet trombone, elbas och trummor.
Efter första provtagen var han redo att ta på sig det fulla ansvaret för att visa nybörjare hur man går till väga. Han kan även tänka sig börja till hösten, sen är det bara lönerapporten som ska ifyllas. (*suck*).
Självförtroendet är det definitivt inget fel på. Men självbilden kanske haltar en smula, ibland.
När kan det vara dags att pilla ner en sån råstyrka? Idag, imorgon, nästa år, aldrig???
Hans stackars världsliga mamma glömde hela härligheten hemma, plånka, fotograferen-apparaten, pass, piljetter, ja rubbet... så några bilder får ni inte!
Sov gott ni som får! Kram från en mamma snart med hörselsskydd :-) (närå jag gillar oljudet av instrumentövande barn!)

...tror att barn, dom kan man ta hand om när man får tid, nångång...

...låter det surt, bittert och besviket?
Bra, det är ungefär så det känns oxå.
Om det bara gick utöver mej, men vaffan det går ju i hela friden oxå ut över papptrasan, även om han inte verkar kapabel att fatta det. Och i allerhögsta grad går det utöver kidsen som känner sig bortvalda! Om de inte ger uttryck för det så mycket just nu, så var så säker, den dagen kommer då de inte längre har tålamod, och istället väljer att ägna sin tid åt andra intressen.
*suck*
"Hur gör djur???"

Sommarn är här, det är varmt dag och natt. Förutom lite minus på natten till söndag.
Helgen slutade dock i gråtoner, men så är det med april...
Ingenting blev riktigt som vi tänkt oss, för lite lek för lite plugg osv.
Men vilat har vi gjort och det är väl det man har helgar till egentligen...
Hos en kompis drogs studsmattan äntligen fram och nu får man kasta köttbullar och mackor till kidsen om de ska hinna äta, fram till oktober :-)

Ha en fin vecka! önskar Mulle & Mille

SPINDELN

från årets skärtorsdagsmaskerad på Aspeds Skola
Tyvärr har de svarta handskarna gömt sej nånstans.

På vägen till stan åkte jag en bit efter detta ekipaget.

För nästan exakt nio år sen var det jag som halvlåg därinne på väg till Karlstad  i sällskap med yngste som var nyfödd och en snäll och barntokig ambulanssköterska som hette Jocke. -Ååååh va fin han är! sa han gång på gång. -Nu blir det allt synd om frugan när jag kommer hem! (Dom hade visst redan fyra barn:-) Nå varför vi befann oss där berodde på att yngstes fina "solbränna" bekymrade läkarna på hemsjukhuset och de fann honom lite väl "gul". Så pass så de fick ett nervöst kontrollbehov som gjorde att vi skulle övervakas på högre nivå. Jag blev mycket ledsen. Jag tyckte jag redan hade bidragit tillräckligt till sjukvårdsbehövande-mammor-statistiken genom att genomlida flerfaldiga veckor med havandeskapsförgiftning på etablissemanget. Tyckte de överdrev faran och var övertygad om att de inte kunde göra saken bättre i Karlstad. Vilket de heller inte kunde. Åååååh vad jag grät och svor åt den stackars stafett-läkare. Men det hjälpte inte ett dugg. Iväg for vi tidigt på kvällen på P's tredje dag på jorden, i ambulans utan blåljus.

Han fick sova i ljustält (kuvös) och jag fick dela sal med tre nyförlösta mammor med bebisar som de var mer eller mindre kapabla att ta hand om. Nästa morgon kom vaktskiftet in och kvittrade glatt -Grrrrrattis till den söta lilla flickan!  -Tack sa jag, men det är faktisk en pojk. (Grrrrr, henne hade jag redan på min negativlista sen förra vistelsen när hon bl a gav mig blodförtunnande medicin istället för blodtryckssänkande) kaxig och ignorant var hon, nu förflyttades hon till min Blint hat-lista. Stackars P stack de flera gångar varje dag och annars satt personalen på möten och vi fick vanka runt som osaliga andar i korridorerna.

(Här sticker den ene P i handen för att ta blodprov och den andra matar honom med sockerlösning för att dämpa smärtupplevelsen, kanske därför han är en "godisgris" fortfarande, nå det är väl de flesta 9-åringar förståss).
 En dag gick utan att något hände annat än att ungen blev äldre och kanske lite mindre "gul". Jag beordrade barnafadern att stå i beredskap att hämta oss. Men vi kunde inte åka hem utan att en läkare skrev ut oss. Något som visade sig svårt att åstadkomma, de satt ju i möten. Till slut dök dock en riktigt söt och trevlig doktor upp och han bad så hemskt mycket om ursäkt, det var ju trevligt att de själva till slut insåg hur nonchalant vi hade blivit behandlade. Ja jag är ingen gnällig typ och ser för det mesta allt i ett positivt skimmer, så ni kanske förstår hur sur jag var :-(

Till sist fick vi iaf åka tillbaka till Torsby och P fick vila ut brevid sin nalle som han hade fått av ambulanspersonalen. Ser ni, de är nästan lika stora. P hade inte riktigt lärt sig att sträcka ut benen och smal som han var (46 cm 2500 gram) satt han inte så värst bekvämt i landstingsbilstolen. Man fick palla upp och stödja med ihoprullade handdukar, klädesplagg och annat.
Sån var hans start i livet. Inte nåt att jämföra med många andra som har det betydligt svårare. Men mitt uppe i det blir det axeln varom allt snurrar och allt annat blir oväsentligt. Där för "glömde" jag också helt att bli tredje-dagens-förtvivlat. Ni vet när hormonerna åker berg-o-dal-bana och man skrattar ena timmen och gråter floder de nästa tre.
Kram till alla nyfödda och nyförlösta.

Jaha nu sitter ni där ni slavar under Anders Elderman!  Hahahahaaaaaa!

Så ni pappan i en av familjerna  Annorlunda härommåndan?
Han hade radiohörselsskydden på för -det är inte så lätt att höra annars! (i en familj med tio barn)  Tror jag det. Och där hoppade han runt och lyssnade och gissade och skötte om hushållet och kidsen, och när en fråga blev för svår tryckte han kåporna neröver öronen på närmsta kunniga barn -nä det här får du svara på Sofia det är för svårt för mej.
Av de tre familjerna skulle jag nog helst vilja vara barn hos dom.

Årets höjdpunkt nummer ett avklarat.

Kvar blev iaf ett par tårtbitar som vi vuxna solidariskt delade på.

Tänkte på Emil i Lönneberga när han och lilla Ida lekte med de vuxnas skor.

Ryggsäcksutbudet har aldrig varit större här i residenset.

Festen avnjöts i fulla drag av samtliga deltagare.

Ballongerna utgjorde ett festligt inslag men var i princip helt överflödiga.
I morgon fyller nästa familjemedlem.
Ses!

Jag mitt dumma nöt slog 10-åringen i schack.
Inte för att jag är så jäkla bra, men tio minuter in i spelet bad hon att få slippa mina råd och tips och man får ju inte spela helt dum heller så schackmatt blev ett faktum.

Åddå va den eftermeddan förstörd....eller närå, sen slog jag henne i Dam och Casino, så nu...närå...gjorde jag inte alls.
Det är en konst att lära sej vinna och förlora ,det är så säkert så!
Vet precis hur det var, och hur frrrrruktansvärd irriterande välmenande pedagogiska lärarmästerrådgivning är när man befinner sig i numerärt underläge, fy f-n!
Men i bästa fall lär man sig hantera det så småningom, iallafall i mindre doser ;-) I allafall om man hinnar bli 100 bast kanske!
I höstas spelade 4-orna schack med grannskolan och vann överlägset.....(na-na-na-na-na-naaaa) Lyckan var total. Segerns sötma.

Ha en trevlig kväll !

-Mamma vad är en ut-bytes-student, frågade 8-åringen vid morgonkaffet.
-Mja, det är .. .om du t.ex. vill plugga ett år i t.ex. USA när du blir stor och läser på universitet eller sånt ... osvosvosv....och blabbediblabbedibla. ... då är du utbytesstudent, svarade jag barnet, som precis har fått rätt så bra ordning på s- och f-ljuden. 
-Jaha, sa han.
Några sekunder senare lät det, 
-Kolla det här avtrycket på min arm (som hade legat mot magen som var 'tatuerat' med en svart tuschpenna kvällen innan) !
-Ja, sa jag, ser ut som ett skelett.
-Nä DNA-system, var det lakoniska svaret.
-Hur vet du allting, frågade jag.
-TV-n, kom svaret. Och där satt jag med mitt kaffe som långsamt kallnade medan jag begrundade både det ena och det andra.....

Må så gott i universum.

Man tager ett par 50-kronors secondhand-skridskor (Solareturen i Kallsta') och två par skosnören av 120 cm. Sen syr man ihop skosnörena två och två så de blir dryga två-metrarna och trär i skrillerna och vips har man ett par feminina åkdon.

På lördag kl 17.30 är det dags att sätta på sej varma kläder och stövlar.
Det blir fackeltåg och stödkoncert i Torsby för barnen i Gaza.

(från svenskakyrkan.se)
Vad man än kan tycka om parternas kommunikationsförmåga, så är det oförlåtligt att över 300 barn har dödats sen jul, och ytterligare tusentals lever i skräck varje dag.
Vi som aldrig har varit med om ett bombangrepp kan inte föreställa oss hur övergiven man måste känna sig.
Ibland tänker jag att snart finns det ingen generation kvar i Israel som har upplevt en barndom i fred...
Då ses vi på lörda' då?!

Jo men nog var det väl kul att ha små barn, men det blir ju bara kuligare och kuligare. Ju större de blir och ju flera sanningar man får höra...Jag myser.
"Men morsan det heter inte trehundrasextio...det heter tre sexti! " när man klantar sej och säger fel om xbox åssånt.
Jahaaaaa!??!! säger man då lätt flinrodnande och lovar bättra sej bland folk iaf.
Stolt kommer man ihåg i affären och säger tre sextio! med klar och stadig röst.
Smakråd får man alldeles gratis av stora barn, diskret för det mesta. "Kan jag ha de här röda byxorna på julafton eller hellre de hära? En lätt nickning i rätt riktning talar ordlöst om vilka som går och vilka man skulle ge sin höger arm för att slippa se nå'mer.

Det är så man vill krama dom, men det gäller att vara försiktig och med stora mått av finkänslighet inte ställa till med pinsamma situationer. Sen kan man. för det mestas, klå dem ordentligt i diverse spel, utan att de blir allt för sura och kantstötta, och det gäller att passa på, för snart är vi där då det är de som klår sin stackars mamma i allt från Memory (redan ett passerat stadie) till Schack, och Mahjong (kan vi inte än). Ishockeyspel är under utveckling, de flesta data, pc och TV-spel är en planet i yttre rymden för min del. Ser fram emot att expertisen tar över, så man har tillgång till professionell hjälp, support menar jag förståss, när det behövs, dygnet runt.

Ja sen kan man förståss prata med dom och lyssna på dom och skoja med dom om det mesta.
.
Jag älskar att barnen blir större!,