Ambulansminnen

På vägen till stan åkte jag en bit efter detta ekipaget.

För nästan exakt nio år sen var det jag som halvlåg därinne på väg till Karlstad  i sällskap med yngste som var nyfödd och en snäll och barntokig ambulanssköterska som hette Jocke. -Ååååh va fin han är! sa han gång på gång. -Nu blir det allt synd om frugan när jag kommer hem! (Dom hade visst redan fyra barn:-) Nå varför vi befann oss där berodde på att yngstes fina "solbränna" bekymrade läkarna på hemsjukhuset och de fann honom lite väl "gul". Så pass så de fick ett nervöst kontrollbehov som gjorde att vi skulle övervakas på högre nivå. Jag blev mycket ledsen. Jag tyckte jag redan hade bidragit tillräckligt till sjukvårdsbehövande-mammor-statistiken genom att genomlida flerfaldiga veckor med havandeskapsförgiftning på etablissemanget. Tyckte de överdrev faran och var övertygad om att de inte kunde göra saken bättre i Karlstad. Vilket de heller inte kunde. Åååååh vad jag grät och svor åt den stackars stafett-läkare. Men det hjälpte inte ett dugg. Iväg for vi tidigt på kvällen på P's tredje dag på jorden, i ambulans utan blåljus.

Han fick sova i ljustält (kuvös) och jag fick dela sal med tre nyförlösta mammor med bebisar som de var mer eller mindre kapabla att ta hand om. Nästa morgon kom vaktskiftet in och kvittrade glatt -Grrrrrattis till den söta lilla flickan!  -Tack sa jag, men det är faktisk en pojk. (Grrrrr, henne hade jag redan på min negativlista sen förra vistelsen när hon bl a gav mig blodförtunnande medicin istället för blodtryckssänkande) kaxig och ignorant var hon, nu förflyttades hon till min Blint hat-lista. Stackars P stack de flera gångar varje dag och annars satt personalen på möten och vi fick vanka runt som osaliga andar i korridorerna.

(Här sticker den ene P i handen för att ta blodprov och den andra matar honom med sockerlösning för att dämpa smärtupplevelsen, kanske därför han är en "godisgris" fortfarande, nå det är väl de flesta 9-åringar förståss).
 En dag gick utan att något hände annat än att ungen blev äldre och kanske lite mindre "gul". Jag beordrade barnafadern att stå i beredskap att hämta oss. Men vi kunde inte åka hem utan att en läkare skrev ut oss. Något som visade sig svårt att åstadkomma, de satt ju i möten. Till slut dök dock en riktigt söt och trevlig doktor upp och han bad så hemskt mycket om ursäkt, det var ju trevligt att de själva till slut insåg hur nonchalant vi hade blivit behandlade. Ja jag är ingen gnällig typ och ser för det mesta allt i ett positivt skimmer, så ni kanske förstår hur sur jag var :-(

Till sist fick vi iaf åka tillbaka till Torsby och P fick vila ut brevid sin nalle som han hade fått av ambulanspersonalen. Ser ni, de är nästan lika stora. P hade inte riktigt lärt sig att sträcka ut benen och smal som han var (46 cm 2500 gram) satt han inte så värst bekvämt i landstingsbilstolen. Man fick palla upp och stödja med ihoprullade handdukar, klädesplagg och annat.
Sån var hans start i livet. Inte nåt att jämföra med många andra som har det betydligt svårare. Men mitt uppe i det blir det axeln varom allt snurrar och allt annat blir oväsentligt. Där för "glömde" jag också helt att bli tredje-dagens-förtvivlat. Ni vet när hormonerna åker berg-o-dal-bana och man skrattar ena timmen och gråter floder de nästa tre.
Kram till alla nyfödda och nyförlösta.

Kommentarer
Postat av: eelina

Hejhej!

Har du en bild som du tycker förmedlar glädje/lycka?

I så fall ta en till på min blogg & anmäl dig till min fototävling!

Du har inget att förlora!

Kram!

2009-03-31 @ 10:27:22
URL: http://elinanilssoon.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0