Ingen återvändo

I morgon är det begravning. En tidigare jobbkompis och ungarnas tjänstlediga fritidsledare finns inte i jordelivet mer.
Han blev den tredje den senaste månaden att gå bort i allt för tidig ålder, här i närheten. En annan tidigare jobbarkompis dog en vecka efter. Bägge två bara sådär hastigt och förfärligt sorgligt.

Jag kände dem mer eller mindre bra. Tyckte om dom. Vill skicka en hälsning till deras nära och kära. Men får det inte gjort. Hur gör man? Det blir så klicheartad, det som dyker upp. Vill dom överhuvudtaget att man tränger sig på, tar upp deras tid och uppmärksamhet mitt i deras sorg. Varför gör man det egentligen. Är det för att visa sitt medlidande, eller är det av egoistiska skäl för att köpa sig fri från sin egen dödsångest.
Jag tänker på dom flera gångar varje dag och det kommer jag säkert göra ett bra tak framöver. Kan inte förstå meningen med att folk som har minderåriga barn ska rassla till och dö så där i otid. Jag är inte rädd att dö själv men blir skogstokig av tanken på om mina ungar skulle bli mammalösa. Så då låter jag bli att tänka på det.
Gud som haver barnen kär...om han finns och om just du har kontakt med honom så tala om för han att nu räcker det, det är inte rätt att plocka bort mammor och pappor till barn och det är överhuvudtaget helt bedrövligt fel-fel-fel att barn ska ha det svårt, och nu börjar jag tänka på barn i ännu svårare livssituationer, och det här spårar ut. Men säg till gubbstrutten att han får skärpa till sig och fixa så ingen utsätts för värsta misär, misshandel och traumatiska upplevelser.
Right now!

Kommentarer
Postat av: skaparstigen

Usch! Sånt är så otroligt ledsamt. Och med skrivandet är jag lite i samma sits själv. Måste också få iväg ett sånt kort, men ältar och ältar vad som blir bäst.

2009-05-14 @ 19:32:59
URL: http://skaparstigen.blogspot.com
Postat av: Christina

hmm, Ja, hvad gør man.. jeg tror man bare skal være som man plejer..

gå der hen og bare vær der i kirken.. Det er det som tæller for de efterladte.. at de kan se der er nogen som brød sig om ham..

Tit bliver det så forkludret fordi folk forsøger at gøre det så rigtigt så det i virkligheden bliver så forkert..



En fra min datters skole har lige mistet sin far, han var ikke fyldt 40 år endnu.. Jeg kendte dem slet ikke, men jeg hørte moren en dag hvor min veninde spurgte hende lige ud hvordan det gik.. og det blev enken så glad for... hun følte at folk ikke turde tale med hende.. og det føltes ikke rart..



Kram

2009-05-15 @ 07:42:30
URL: http://tilvirkeligheden.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0