Matvrak eller vägrare
Jag behöver snart professionell hjälp, och vars får man det om inte i bloggosfären.
8-åringen slutade idag med köttfärssås. Den som jag har lagat enligt konstens alla regler i flera år, sen han vägrade äta det mindsta grönsaksliknande föremål och som han, som tur är, har slevat i sej i 6 år, ovetandes om hur mycket purerat grönsaksmassa det har ingått. Hans mat-positiv-lista ryms numera på ett pyttelitet frimärke.
Receptet på köttfärssåsen kan förmedlas om så önskas.
Sen han var typ 2 år, jag ljuger INTE, har han vägrat befatta sej med grönt och frukt. Ingenting har funnit nåd för hans blick. Ingenting!
Jag har försökt det mesta, hot, tvång (nja kanske inte) humor, luras lite, förnuft och passivitet.
Ingenting har ändrat vid situationen.
Lärare och annat löst folk, (skojar bara fritidspersonalen!) har även de försökt, och har alla möts av den svartaste blicken som går att uppdriva norr om Antarktis.
Ju äldre gossen har blivit ju mer har han valt bort på mat-som-jag-tycker-om-listan, UTAN att lägga TILL nånting.
Snart återstår väl bara korv-o-bröd utan korv o/e bröd, eller som det riktigt anorektiska fallet pizza Margarita, utan tomat och ost.
Fast anorektisk är han inte.
Får han som han vill kan han äta hur mycket som helst. Och jag tröstar mej med att han fortfarande har lite hull på kinderna som man kan nypa i ;-)
Dessutom är det en tröst att veta att många barn av olika orsaker har växt upp med en vansinnigt ensidig kosthållning. Utan att uppvisa nämnvärda problem. Fast det vet man ju inte, hur deras hälsotillstånd har varit som vuxna osv.
Jag har från början av min karriär som mamma haft den övertygelse och bestämda hållning att INGA maktkamper och konflikter vid matbordet (hann se hur många och varierande vidriga matkampssituationer mellan barn och föräldrar vid maten som helst innan jag blev pregnant) . Hå hå ja ja. Det har jag nästan oxå undvikit, men jag grubblar, och grubblar; hur f....n ska det bli! Kommer han att bli 25, kommer hjärnan att utvecklas någorlunda normalt, kommer han nånsinn att få matlust och bli nyfiken på smakar.
Tacksam för råd och stöd är
Alma Svensson, Katthult, Lönneberga
-äsch jag menar Mille Mulle Moose så klart.
PS Ni skulle ha sett vad vi såg i morse på åkern. Först en stor flock rådjur med spring i benen, och sen två älgar som lufsade efter. Tyvärr bidde det ingen bild.
8-åringen slutade idag med köttfärssås. Den som jag har lagat enligt konstens alla regler i flera år, sen han vägrade äta det mindsta grönsaksliknande föremål och som han, som tur är, har slevat i sej i 6 år, ovetandes om hur mycket purerat grönsaksmassa det har ingått. Hans mat-positiv-lista ryms numera på ett pyttelitet frimärke.
Receptet på köttfärssåsen kan förmedlas om så önskas.
Sen han var typ 2 år, jag ljuger INTE, har han vägrat befatta sej med grönt och frukt. Ingenting har funnit nåd för hans blick. Ingenting!
Jag har försökt det mesta, hot, tvång (nja kanske inte) humor, luras lite, förnuft och passivitet.
Ingenting har ändrat vid situationen.
Lärare och annat löst folk, (skojar bara fritidspersonalen!) har även de försökt, och har alla möts av den svartaste blicken som går att uppdriva norr om Antarktis.
Ju äldre gossen har blivit ju mer har han valt bort på mat-som-jag-tycker-om-listan, UTAN att lägga TILL nånting.
Snart återstår väl bara korv-o-bröd utan korv o/e bröd, eller som det riktigt anorektiska fallet pizza Margarita, utan tomat och ost.
Fast anorektisk är han inte.
Får han som han vill kan han äta hur mycket som helst. Och jag tröstar mej med att han fortfarande har lite hull på kinderna som man kan nypa i ;-)
Dessutom är det en tröst att veta att många barn av olika orsaker har växt upp med en vansinnigt ensidig kosthållning. Utan att uppvisa nämnvärda problem. Fast det vet man ju inte, hur deras hälsotillstånd har varit som vuxna osv.
Jag har från början av min karriär som mamma haft den övertygelse och bestämda hållning att INGA maktkamper och konflikter vid matbordet (hann se hur många och varierande vidriga matkampssituationer mellan barn och föräldrar vid maten som helst innan jag blev pregnant) . Hå hå ja ja. Det har jag nästan oxå undvikit, men jag grubblar, och grubblar; hur f....n ska det bli! Kommer han att bli 25, kommer hjärnan att utvecklas någorlunda normalt, kommer han nånsinn att få matlust och bli nyfiken på smakar.
Tacksam för råd och stöd är
Alma Svensson, Katthult, Lönneberga
-äsch jag menar Mille Mulle Moose så klart.
PS Ni skulle ha sett vad vi såg i morse på åkern. Först en stor flock rådjur med spring i benen, och sen två älgar som lufsade efter. Tyvärr bidde det ingen bild.
Kommentarer
Postat av: Anonym
min syster har i princip inte ätit frukt eller grönsaker sen hon var liten, men mår bra ändå och är 26 år nu. Så det går alltså bra ändå. Men jag förstår din frustration.
Postat av: Skaparstigen
det var jag som skrev det ovan, inte menat att göra det som anonym.
Postat av: Mille
Skaparstigen: Jo jag känner oxå till fall som har blivit vuxna och tom professionella idrotsstjärnor, hallelujamoment, så det.
Och jisses, eskimoer och ökenfolk har väl inte vältrat sig i grönsaksdisken direkt...
Att ignorera hans matpolitik helt är min taktik, men hur lätt är det när resten av sällskapet består av mig och syrran, punkt slut. Nå men i går åt han faktisk köttfärssås igen, i tacobröd!
Trackback
