Sommarkläder och skrämmande barn

Äntligen har jag hittat lådan med mina sommarkläder, inte en minut för tidigt. Pyyyyh. En del kör in hö, andra håller på att flytta i värmen. Själv försöker jag bara hålla huset och kroppen någorlunda nerkyld, just nu ca. 28/38 grader. Men jag tänker inte öppna kylskåpsdörren! Annat än för en kall öl möjligtvis.
Har just läst ut Linda Olssons nya bok, "Sonat för Miriam"

En fantastisk bok. Lite svår att komma underfund med i början. Men sen tar det fart utav bara den, och man följer med i vågorna om föräldrarskap, omöjliga val, ord och tystnad, livskunskap och människokärlek. Låter det högtravande? Det är det inte.
Fast som det är i en del böcker. Mycket dramatik komprimerat inom en liten krets. Men är det inte så det är i verkligheten. Ibland är det som om allvärldens sorger och bedrövelser träffar samma familj i tätt följd. Så man tappar andan. Eller som en bekant sa när hennes bror hade dött alldeles för ung, som den 5:te i hennes liv på mycket kort tid: "Man blir helt apatisk och orkar inte ta det till sig. Drar på axlarna och säger Jaha. " Men jag hoppas hon har klarat att bearbeta det sen.

Under kvällsdoppet igår kväll kommer 8-åringen plötsligt upp ur vattnet och ställer sig mitt fram för mig och säger med allvarlig röst, ungefär samma som han använder när han berätter om universums oändlighet:
"Mamma jag får plötsligt en sån konstig känsla inom mig. Det är som om det ska hända nåt hemskt med mig. Nåt som jag kanske till och med kommer att dö av."
Sen, innan jag hinnar tänka på vad jag ska svara, fråga eller göra, vänder han på klacken och springer glatt ut i vattnet igen som om ingenting har hänt.
Jag fryser mitt i solgasset, och vill springa efter och rädda honom, men ifrån vad?  Ett litet tag efter, kanske 10 minuter, upprepas det, och jag hinnar fråga "Men hur känns det, vart känns det?" Men han rycker på axlarna och skakar på huvudet och är sen iväg igen. Åh vad hemskt. Jag ser spöken mitt på blanka dan. Och fylls av panik. Vad är det med ungar? Kan de se in i framtiden, eller är det bara deras tolkning av hur svårt det är att förstå sig på och överblicka livet och alla okända uppgifter man som människa kommer att ställas inför. Jag vill vara med, här och nu och sen och alltid och stödja och ställa upp, trösta och lyssna. Och jag snusar på honom vid läggdags och tycker han luktar helt underbart av honom, sommarskitig och varm som just han är.
Bevara oss väl!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0