mullemoose

Råkade läsa en bok "häromdan"; Viveca Lärns "Kvinnan som var en fyr"

Om en medelålders kvinna, singel av övertygelse, som blickar såväl framåt som bakåt och nuåt och för vem livet slår en kullerbytta. Hur detta skulle ske förstod jag tyvärr lite för tidligt...jo alltså det blev så uppenbart. Men den är underhållande och välskriven, fast det känns efteråt som om Viveca har nån sorts distans till sin berättelse. Som om hon inte vågar ta ut svängarna riktigt och ge sig hän.
Så talar väl en äkta kulturvetenskapsstudent med erfarenhet av ........oh shit...holy smoke...lycko jag...har glömt vad f..skapet hette. Tungt, svårt och bedrövligt var det iaf. Så TACK Viveca för att du skriver lättsmälta böcker...du behövs.
Hur som helst, huvudpersonen i boken har som princip att aldrig ha ett förhållande med, om så aldrig så kort, en man med samma yrke som en tidigare partner, om så aldrig så kort, hm...jaja... Så nånstans i boken konstaterar hon att en kantor, det har hon aldrig testat. Då säger jag bara: Släng dej i väggen...jag var gift med en sån i 6 år!  Rätt kort ?

Jo han hette ju Proust....asså inte kantorn utan den dära kulturvetenskapliga författare...Aargggghhh...jag kom ihåg...arrrgggHHHHH Hjääälllp!!!