mullemoose

I går backade jag på en sån där malplacerad natursten, som befann sig 2 cm från parkeringsfickan. Lagom låg för att vara omöjlig att se från förarsätet och lagom hög för att förstöra kofångaren vid en backande vänstersväng. Varför hittar arkitekter eller annat löst folk på såna idiotier. Som tex. nya Järnvägsgatan i byn, parparkeringsfickor  med en "lagomhög" irriterande stolpe i såväl in som utsvängen. HerreG så många bucklor de kommer att åstadkomma, undrar om det blir dyrt för kommunen eller bilägarna.
Idag när vi for in till byn började det låta illavarslande från någonstans högerbak under bilen, ungefär vid hjulet. Inget som kunde ha samband med gårdagens sten iaf, och inget synligt fel, konstaterade jag när jag på en kartongbit intog bedje-ställning och kollade läget under kärran dagen till ära iförd kritvita byxor...Oljudet tilltar dock kan vi konstatera...vaff är det frågan om...?
Sen tänkte jag klippa gräset för första gången på ....en månad. Smorde in mig i myggA, satte på hatt och skydd och vred på nyckeln, en långsam knorren hördes följd av total tystnad. Vred igen, ett litet morr, vred en gång till, ett knappt hörligt gnnn. Jaha! Urladdad batteri. Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr...
Gick in för att klaga min nöd på bloggen och trampade på en glasbit som var kvar på golvet efter förrgårskvällens glödlampshaveri. Blödde ymnigt, fast nästan smärtfritt, men...nu brast det och tårarna fann sin väg nerför lilla kinden.
Glad iaf att det var jag och inte ungarna som fick den upplevelse.

Jag har fått full pott, utdelning som attan för alla mina synder, känns det som. Nu får det väl vara lugnt ett tag. Men vad beror det på...är det för att jag svär så himla mycket? Ammen hallå, jag menar ju inget elakt med mina svordomar, det är ju liksom bara en kul grej för mej att riktigt dra till med en stygg svordom. Jag inbillar mig inte ens att det beror på ett fattigt språk som man hävdade när jag var yngre. Jag tycker bara att lite välplacerade svordomar kan ge lite extra färg/krydda, till en i övrigt målande berättelse. De är ju en del av vår kultur, vare sig man gillar dem eller inte. Eller vad tycker du?
Jag funderar gräsligt mycket på att leja ut gräsklippningen. Med tanke på all tid och alla problem jag har haft denna sommarn med att skrämma liv i klipparn, så känns det som det kan kvette, och antigen låter jag hela parken växa igen på riktigt och bli djungel, eller så får jag betala nån för att göra jobbet. Varför skulle inte det vara möjligt? Inte för att jag skiter pengar, tyvärr, men den tid jag har lagd ner på detta gräs, skulle jag lika gärna kunna ha lagt på tillverkning av diverse säljbara prylar. Och då hade jag sluppit svära så styggt...och högt.
Vars finns alla gräsklippande ynglingar från min barndom? Ingen som vill tjäna en slant nuförtiden???